And it all ends with..
Nu är jag klar med nästan allting, ska väl packa ner tandborste och sånt bara men det är lugnt iallafall!
Är väldigt sugen på att köpa kläder, speciellt jeans och nya skor. Och det konstiga är att det är typ mer psykiskt än att jag bara vill ha nya kläder. Känns som om jag liksom.. kör på bränslet ett tag och sen tar det slut och jag måste börja om, kanske på något annat sätt? Och jag byter stil så ofta och jag kan inte trivas om jag inte har kläder jag tycker om. Usch vad ytligt egentligen och komplicerat. Jag bryr mig inte så mycket om kläder och sånt men det känns som om utseéndet fulländar ens personlighet. Och på något sätt gör det nog det eftersom klädstilen och stilen ö.h.t ger ett intryck av någon man inte känner.
Självförtoende är en kul och bra sak och jag har nog byggt upp mitt självförtoende otroligt mycket det senaste året. Istället för att gå runt i en gegga så känns det som jag går på fast mark. Haha vilka djupa metaforer jag använder mig av. Nej men allvarligt så blir jag inte irriterad på mig själv som jag blev förut eftersom att jag vågar ta för mig så mycket mer nu. I nian så hade jag ångest varje kväll efter skolan eftersom jag visste att jag inte uttryckt mig tillräckligt på något sätt. Även om jag kanske inte är den som pratar hela tiden nuförtiden så är det inte något problem längre att öppna munnen och det är så jävla skönt.
Ska ju börja ta dramakurser i tvåan också förhoppningsvis. Allt som ökar självförtoendet och sånt är ju bra. Kan vara smågrejer. Att jag lär mig något nytt på gitarren, att jag har ett par nya fina skor, att jag har en bra hårdag, att ett ridpass går bra. Så egentligen så handlar det inte så mycket om utseéndet, min självkänsla och självförtoendet blir inte så jättemycket högre om jag får en komplimang för mitt utseénde, men är det något jag gör och blir nöjd och stolt över så skjuter fan självförtoendet i höjden.
Ibland sätter jag upp personliga mål för mig själv och det handlar också där mer om mig själv som person, än utseéndet. Överallt ser man folk som säger att "jag måste gå ner 5 kg" okej, visst om man är kraftigt överviktig så mår man kanske psykiskt bättre men går man ner i vikt blir man knappast en bättre människa och det psykiska är så mycket viktigare än det fysiska, såsom utseénde. Synd att det bara har tagit mig så lång tid att inse. Dock så är ju det ultimata att försöka hitta en balans mellan det psykiska och fysiska, utseéndet kan ju somsagt var fullända ens personlighet.
Och ingen människa är perfekt även om man kanske tror det (förutom Evangeline Lilly kanske, he he he=
Är väldigt sugen på att köpa kläder, speciellt jeans och nya skor. Och det konstiga är att det är typ mer psykiskt än att jag bara vill ha nya kläder. Känns som om jag liksom.. kör på bränslet ett tag och sen tar det slut och jag måste börja om, kanske på något annat sätt? Och jag byter stil så ofta och jag kan inte trivas om jag inte har kläder jag tycker om. Usch vad ytligt egentligen och komplicerat. Jag bryr mig inte så mycket om kläder och sånt men det känns som om utseéndet fulländar ens personlighet. Och på något sätt gör det nog det eftersom klädstilen och stilen ö.h.t ger ett intryck av någon man inte känner.
Självförtoende är en kul och bra sak och jag har nog byggt upp mitt självförtoende otroligt mycket det senaste året. Istället för att gå runt i en gegga så känns det som jag går på fast mark. Haha vilka djupa metaforer jag använder mig av. Nej men allvarligt så blir jag inte irriterad på mig själv som jag blev förut eftersom att jag vågar ta för mig så mycket mer nu. I nian så hade jag ångest varje kväll efter skolan eftersom jag visste att jag inte uttryckt mig tillräckligt på något sätt. Även om jag kanske inte är den som pratar hela tiden nuförtiden så är det inte något problem längre att öppna munnen och det är så jävla skönt.
Ska ju börja ta dramakurser i tvåan också förhoppningsvis. Allt som ökar självförtoendet och sånt är ju bra. Kan vara smågrejer. Att jag lär mig något nytt på gitarren, att jag har ett par nya fina skor, att jag har en bra hårdag, att ett ridpass går bra. Så egentligen så handlar det inte så mycket om utseéndet, min självkänsla och självförtoendet blir inte så jättemycket högre om jag får en komplimang för mitt utseénde, men är det något jag gör och blir nöjd och stolt över så skjuter fan självförtoendet i höjden.
Ibland sätter jag upp personliga mål för mig själv och det handlar också där mer om mig själv som person, än utseéndet. Överallt ser man folk som säger att "jag måste gå ner 5 kg" okej, visst om man är kraftigt överviktig så mår man kanske psykiskt bättre men går man ner i vikt blir man knappast en bättre människa och det psykiska är så mycket viktigare än det fysiska, såsom utseénde. Synd att det bara har tagit mig så lång tid att inse. Dock så är ju det ultimata att försöka hitta en balans mellan det psykiska och fysiska, utseéndet kan ju somsagt var fullända ens personlighet.
Och ingen människa är perfekt även om man kanske tror det (förutom Evangeline Lilly kanske, he he he=
Work-out
Minns att jag avslutade förra inlägget med "Nu ska jag plugga" eller liknande och hör och häpna; JAG PLUGGADE. Jag var riktigt inne i idrottsteori-häftet..ungefär tills jag hade läst 1½ sida då jag kastade iväg det med en sån kraft att jag hade ner handkrämstuben som står på mitt sängbord med häftet. Det kallar jag kraftfullt!
Sitter här och är hungrig trots att jag ätit middag + två mackor. Min kropp är väl inte van vid att anstränga sig så mycket som jag gjorde idag (är mer otränad just nu än vad jag varit på länge). Skitsamma, det är väl bara att äta. Någonting som jag tycker är gulligt är hur alla i min ålder "bantar", med sallad och fan och börja träna på friskis&svettis fastän dom tycker det är skittråkigt och det är gympa för tanter. Jag säger bara HA HA HA det kommer aldrig hålla. Varför träna om man inte tycker det är roligt? Visst, bra för kroppen och så men det kommer somsagt var aldrig hålla.
Lite dubbelmoral eftersom jag brukar simma och det är bland det tråkigaste och äckligaste jag vet. Men det gills liksom inte eftersom jag gör det en halvtimme i veckan på håltimmen i skolan. Skulle inte kunna tänka mig att göra det oftare och liksom, på fritiden sådär.
Nä, tacka vet jag spontana promenader med trevligt folk för det är kul, och såklart att åka ut till stallet och rida och mocka och fixa för det är bannemej det roligaste jag vet. Sen gymma eller jogga nångång då och då, det är liksom lagom. Kan ju tillägga att jag kört efter träningsschema faktiskt, men det var för att jag tyckte träning var skitkul då. Man ändrar sig ju, kanske inte så jättemycket, jag tycker det är helt okej och skönt att träna, men träning är liksom inte av samma intresse, då som nu.
Sen har jag väl tur eller så som inte lägger på mig så mycket vikt om jag slutar träna och frossar i mat och godsaker. Visst tappar jag muskler och blir lite trivseltjock men det är liksom inget man lägger stor märke till.
Shit, vilket seriöst inlägg detta blev, haha.
Sitter här och är hungrig trots att jag ätit middag + två mackor. Min kropp är väl inte van vid att anstränga sig så mycket som jag gjorde idag (är mer otränad just nu än vad jag varit på länge). Skitsamma, det är väl bara att äta. Någonting som jag tycker är gulligt är hur alla i min ålder "bantar", med sallad och fan och börja träna på friskis&svettis fastän dom tycker det är skittråkigt och det är gympa för tanter. Jag säger bara HA HA HA det kommer aldrig hålla. Varför träna om man inte tycker det är roligt? Visst, bra för kroppen och så men det kommer somsagt var aldrig hålla.
Lite dubbelmoral eftersom jag brukar simma och det är bland det tråkigaste och äckligaste jag vet. Men det gills liksom inte eftersom jag gör det en halvtimme i veckan på håltimmen i skolan. Skulle inte kunna tänka mig att göra det oftare och liksom, på fritiden sådär.
Nä, tacka vet jag spontana promenader med trevligt folk för det är kul, och såklart att åka ut till stallet och rida och mocka och fixa för det är bannemej det roligaste jag vet. Sen gymma eller jogga nångång då och då, det är liksom lagom. Kan ju tillägga att jag kört efter träningsschema faktiskt, men det var för att jag tyckte träning var skitkul då. Man ändrar sig ju, kanske inte så jättemycket, jag tycker det är helt okej och skönt att träna, men träning är liksom inte av samma intresse, då som nu.
Sen har jag väl tur eller så som inte lägger på mig så mycket vikt om jag slutar träna och frossar i mat och godsaker. Visst tappar jag muskler och blir lite trivseltjock men det är liksom inget man lägger stor märke till.
Shit, vilket seriöst inlägg detta blev, haha.
Tydligen Ellen Page?
Detta är då tydligen den jag är "fett lik".
Lite harmlöst kanske, när denna mystiska "G" påstod att jag var lik henne ibland, när jag hade klätt ut mig till en hippie med solglasögon på sne, men inte nog med det så snackade jag med en tjej på idrotten som jag i princip aldrig pratar med och hon sa "Åh, du är fett lik en tjej som är med i Hard Candy!!"
Okej, inget större fel på hennes utseende och när hon är lite mindre svettig är hon faktiskt riktigt söt. Men inte idealutseéndet direkt! Så nu sitter jag här och känner mig ful, fet och äcklig. Vet inte riktigt vad som är bäst.. plastikkirurgi eller är det lika bra att skjuta skallen av mig direkt!??!
(Och eftersom jag antar att det är mest svenskar som läser denna blogg, och de flesta svenskar är sååå jääävla tråååååkiga så : OBS ta inte detta inlägg för seriöst, jag är varken så utseendefixerad eller självmordsbenägen som det låter. Dessutom är det inget fel alls på Ellen Page's utseende, hon är fan en riktig pudding förutom i Hard Candy då)
Kolla bara! Skitsnygg!! (Ser dock ingen likhet mellan mig och henne, men okej)
Gnäggys mode
Jag läste precis igenom tidningen "Sofis mode" och först och främst vill jag klargöra: JAG BETALADE INTE FÖR DEN, OCH SKULLE ALDRIG GÖRA NÅGOT DYLIKT.
Jag skrattade nog från första till sista sidan. Höjdpunkten var ju när hon gav tips om att gå till en "nagel-terapeut" om naglarna skulle ha spruckit lite, jag skrattade högre än vad jag gjort på flera minuter (jag skrattar - högt - ganska ofta).
Finns det verkligen ett sådant yrke!? Och om det finns - vem vill jobba som nagelterapeut!? "Hej, jag heter Susanne, jag har man och barn, är 32 år gammal och jobbar som nagelterapeut."
!?
Mycket ska man höra innan öronen trillar av, och jag trodde faktiskt att gränsen gick vid folk som typ..målar naglarna på en. MEN EN NAGELTERAPEUT!?
Jag skrattade nog från första till sista sidan. Höjdpunkten var ju när hon gav tips om att gå till en "nagel-terapeut" om naglarna skulle ha spruckit lite, jag skrattade högre än vad jag gjort på flera minuter (jag skrattar - högt - ganska ofta).
Finns det verkligen ett sådant yrke!? Och om det finns - vem vill jobba som nagelterapeut!? "Hej, jag heter Susanne, jag har man och barn, är 32 år gammal och jobbar som nagelterapeut."
!?
Mycket ska man höra innan öronen trillar av, och jag trodde faktiskt att gränsen gick vid folk som typ..målar naglarna på en. MEN EN NAGELTERAPEUT!?
You fucking motherfucker
Jag fattar inte hur endel tänker. Vi diskuterade alldeles nyss förändringar i schemat - vi skulle slippa håla på tre timmar och istället ha två lektioner irad - och sluta en och en halvtimme tidigare.
Men nej, då blev det för jobbigt att ha endast 45 minuter lunch (det tar typ fem minuter att äta lunch) och det var så synd om dom som skulle få sitta och vänta på bussen till klockan fyra ändå. EH!
Vi som har chans att gå hem kan väl få den chansen? Dom som måste åka buss måste ju ändå sitta och vänta, vare sig det är lektion eller ej? Då är det väl bättre att dom har det ledigt så kan dom göra vad dom vill? Men nej det kan dom inte unna oss som har chansen att gå hem. Tack allihopa, puss.
Men nej, då blev det för jobbigt att ha endast 45 minuter lunch (det tar typ fem minuter att äta lunch) och det var så synd om dom som skulle få sitta och vänta på bussen till klockan fyra ändå. EH!
Vi som har chans att gå hem kan väl få den chansen? Dom som måste åka buss måste ju ändå sitta och vänta, vare sig det är lektion eller ej? Då är det väl bättre att dom har det ledigt så kan dom göra vad dom vill? Men nej det kan dom inte unna oss som har chansen att gå hem. Tack allihopa, puss.
