Bye-bye lonely-time

Ufh.
En tidig måndag, underbart tänker väl ni. Ja, det är underbart. (Om man inte tänker på samvetet som gnager - kommer antagligen få skolk från badet eftersom idrottsläraren inte var tillgänglig, gick inte att förklara problemet. Förhoppningsvis förstår hon ändå).
Iallafall, jag kom hem, till ett tyst och tomt hus (katten förstås men hans sällskap är ju bara bra). Gick på toaletten, fixade något att äta, sånt man gör när man kommer hem. Dock hade jag inte hunnit hämta andan förrän jag hörde någon i vår allé. Och det var inte bara fotsteg, utan två gälla röster. Min lillebror och hans kompis. Jag ville bara låsa dörren, ställa mig och hålla i låset så att det var omöjligt att låsa upp utifrån. Men nej så gör man ju inte. Det var bara att bita ihop när man hörde rösterna närma sig mer och mer och tillsist öppnade de dörren och steg in.

Jag lovar, hans kompis (nämner inga namn) har den värsta rösten man kan tänka sig. Han är bara 11 men det låter som om han är mitt uppe i målbrottet, och väldigt gällt för den delen. Varför, åh, varför?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0