Allright Now

Första gången var när jag precis börjat, Kway snubblade till och jag satt på hennes rygg som en stel pinne och höll mig krampaktigt fast i sadeln. Trots det ramlade jag av, rakt över halsen. Jag tror jag blev lite stolt, första gången liksom. Borstade av mig lite spån och satte mig nöjt upp igen. Väldigt skonsamt helt enkelt.

Andra gången var inte lika kul. Jag hyrde Simson för några vintrar sen. Vi red inne i manegen och han fick krupp och kastade av mig rakt in i manegeväggen. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag fick en fin liten spricka i min svanskota som jag fortfarande kan känna av. Jag hade så ont att jag inte kunde sitta upp igen och blev lite ridrädd dagen efter. Vågade inte galoppera. Tur att jag red lektion dagen efter det så jag blev "tvingad".

Tredje och fjärde gången var tätt inpå varandra. Och med samma häst.
Hopplektion med Lizha.
Maritha höjde högre och högre och Lizha var lite feg och det tog tvärstopp. Som tur var flög jag emellan bommarna i hindret och inte rakt på dem, det kan göra riktigt ont att få en bom i ryggen med full kraft.
Nästa gång jag skulle hoppa med Lizha igen var vi utomhus och alla hästar hade lite vårkänslor och Lizha rusade mot hindret och gjorde ett litet glädjeskutt över och efter hindret. Det var jag som fick borsta bort grus överallt, grus i brallorna fick jag också.

Och idag femte gången.
Ridturen började ju faktiskt otroligt bra. Vädret var fint, jag&Centio, Malisa&Pysen och Jessica&Oliver hade ridit en liten vända i skogen och ut på stubben. Malisa och Jessica red hem igen och jag valde att stanna ett tag till på stubben och rejsa lite. Det gick väldigt bra, Centio ville springa. Han hostade dock till lite och så skrittade vi hem. Så var det en liten linje eller hur man ska säga i åkern, som delar av en åker från en annan. Jag och Malisa har kört över åkrarna och då var det inget dike så jag trodde det var helt OK.
Det var det inte. Varken jag eller Centio såg att det var ett dike förrän det var försent och han gick omkull. Den enda tanken var att jag var tvungen att försöka landa så långt bort som möjligt så jag inte fick honom över mig. Fick lite av honom över benet men inte farligt. Han var redan påväg hem innan jag hunnit rest mig upp. Jag ringde i panik till Malisa, visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Det är lite små panikkänslor man känner när hästen galopperar iväg längs vägen där bilförarna kör som galningar. Jag sprang efter och hittade Centio, oskadd, utanför hagen där han stod och tittade på Requin (som då stod i hagen). Lättad blev jag att Centio klarat sig, bara lite lerig var han!
Pustade ut, sadlade av och gick en vända för att se att han var OK och det var han. Han hade dock väldigt bråttom tillbaka till hagen och Requin!

Får lite panik när jag tänker på hur det kunnat gått om en bil kommit.. sicken tur att det inte gjorde det!