Allright Now

Greta hade länge legat och varit sjuk, och mot alla odds hade hon överlevt sjukdomen. Doktorerna tordes inte tro att hon skulle överleva när hon fick diagnosen "ovanligt elakartad influensa" - då hon faktiskt hade nått en ålder på 102 år. Man kan säga att doktorerna som befarat det värsta blev smått chockade när de kunde konstatera att Greta nu faktiskt var helt fri från de elaka bacillerna som bara några dagar tidigare regerat i hennes kropp.

Under hennes långa period av sjukdom och smärtsamma läkningsprocesser hade hösten blivit till vinter, vintern hade blivit till vår, och sommaren började nu närma sig. Från sitt fönster i sjukhussängen hade hon sett färgen på träden förändra sig dag för dag, och hon kunde även se människorna som tog sin morgonpromenad börja gå mer och mer lättklädda. Som den ytterst bedrövliga sanningen var hade inte Greta tillfälligheterna att kunna uppleva vårvädret, hon hade inte haft en chans att höra vårfåglarna kvittra och hon hade inte haft en chans att se nyckelpigorna klättra på körsbärsblommorna som även de blev intensivt rosare och sprödare för varje dag som gick.

Idag hade i alla fall Greta friskförklarats - faktiskt hade hon friskförklarats redan för tre dagar sen, men hon hade känt sig lite trött och stannat i sängen ändå. Men dagen till ära hade hon faktiskt tänkt ta sig en liten promenad. Trots allt var hon ju väldigt gammal och skröplig, det blev inte direkt några mils långa promenader för hennes del, men någon vända runt parkeringen kunde hon ju alltid ta.

Tystnaden ringde i hennes öron och hon försökte långsamt resa sig upp i sängen. Sakta men säkert gick det, och hon satt tillslut upp på sänggaveln. Hon kände hur lederna värkte men hon hade beslutat sig för att göra detta nu. Sakta, sakta hade hon rest sig upp, och till sin förfäran kände hon smärtan skära genom hela den ledbrutna kroppen. Det kändes som hennes rynkiga skinn brann och hennes sköra skelett krossades mot stenplattor. Men hon hade bara en fast tanke; Att få ta en promenad i det vackra sommarvädret.

Rollatorn stod redo bredvid sängen och hon greppade de silikonförsedda handtagen. Med en promenad som verkade vara milslång var hon tillsist framme vid ytterdörren. Med stöd mot rollatorn kunde hon sakta föra sin högra hand mot handtaget som en gång i tiden hade varit så vackert i lackat ekträ. Nu hade handtaget nästan ruttnat bort. Se vad tiden kunde göra. Med en snabb titt i spegeln såg hon rätt in i sina vattniga nästan genomskinligt blå ögonen. Det var inte bara dörrhandtaget som hade åldrats.

Med en kraftansträngning sköt hon upp dörren på vid gavel. Hon kände en varm bris välkomna henne ut ur huset - huset hon så länge legat isolerat i under hela hennes sjukdom. Träden var alldeles gröna och hon kunde andas in den friska doften av sommar. Det doftade precis som somrarna brukade när hon hade varit liten jäntunge och faktiskt bott i samma lilla stuga redan då. Dofterna åldrades aldrig och inte heller gjorde minnena, även fast på den tiden hade det bara varit en enda ensam stuga i området, och inte heller hade området varit asfalterat.

Med försiktiga steg klev hon över tröskeln - att ta på sig skorna var alldeles för mycket till ansträngning. Barfota med känsliga fötter klev hon ut på den asfalterade parkering. Hon kände lyckan sprida sig i kroppen och hon kände sig för första gången på flera månader alldeles, alldeles levande.

Det kanske var för att hon kände sig så levande som hon undgick att se bilen som med skrikande bromsar försökte vädja undan för henne, men bilen var för snabb och hon var för långsam.