Små men fyllda av så stort hat
Med ett leende på läpparna traskar den lilla pojken hem från skolan. Han var så nöjd, så nöjd med dagen. Han hade fått fina ord av sin bildfröken, att han var så duktig att använda färger på ett uttrycksfullt sätt. Han visste inte riktigt vad uttrycksfullt betydde, men när han såg på bildfrökens vänliga leende trodde han att det var något bra.
Kalla blickar som han inte låtsades se. Medlidande blickar från fröknarna som han inte förstod.
Höstsolen sken ikapp med den lilla pojkens leende. Löven hade bytt plats från högt upp i träden till att ligga och värma marken. Han kisade med sina mörkt bruna ögon mot solen och kände sig lycklig ända innerst inne.
Kniven var utbytt mot hårda slag och sparkar och de punkterade hans lungor precis som de punkterat frökens cykel med en kniv.
Vitt skört ben som krossas mot den gråa hårda asfalten. Rött tjockt blod som färgar de gula tunna höstlöven längst vägen.
Gyllenbrunt skinn som skrapas längst den bruna marken när de släpar honom nerför slänten där de brukar åka pulka på vintrarna.
Gulvita loskor mot hans svarta blanka hår.
Hånskratt som tränger ända in i huvudet, hånskratt är det enda som existerar, solen har för längesedan slocknat och de färgsprakande mjuka höstlöven är som taggtråd mot hans krossade kind.
När tystnaden lagt sig hörs bara ett pickande hjärta, desperata andetag ur förstörda lungor.
