Cry, Cry, Cry
Jag gråter nästan aldrig. Det är inte så att jag är rädd att visa känslor eller så, när jag är ensam och mår kasst så går det liksom bara inte heller. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men hursomhelst; Idag såg jag slutet på en gammal film, som jag älskade när jag var liten.
"Den oändliga vandringen". Den handlar om två hundar och en katt som kommer vilse och måste vandra genom hela ..öh..ja, väldigt långt måste dom vandra iallafall! I slutet så hittar de såklart tillbaka, och jag måste medge att mina ögon blev lite för fuktiga i de sista scenerna när djuren kastar sig i famnen på sina ägare.
Nostalgi? Eller känslomässigt breakdown för Matilda?
Vettefan, men nu måste jag gå och dejta matteboken. Känns som ett ypperligt tillfälle att gråta lite till. Snyft.
Blir så glad för dina kommentarer hela tiden! Tack så mycket sötnos!
kan inte du komma hit nu och gråta lite med mig
Jag storbölar oftast till den filmen... Förvisso så gråter jag till och med till Efterlyst, men ja.. iaf.
