Allright Now

Jag är ute och går, det finns ett stort hus och ett lite mindre stall på gården. Runt om är det bara stora åkrar. Jag tror jag ska gå och hämta hästarna i stallet, då jag hör ett svagt brummande.
Jag tittar automatiskt upp mot himlen och tänker att det låter som ett flygplan, och mycket riktigt är det ett flygplan. Ett sådant där rätt gammaldags propellerflygplan, och eftersom det finns stora öppna fält på åkrarna tänker jag att det ska nog landa här, så jag ställer mig inne i stallet för att titta på genom några glesa plankor.

Men luftsuget efter planet är så stort att saker börja virvla omkring riktigt ordentligt utomhus och tillsist ser jag till min stora fasa hur det stora huset rivs upp från marken. Någon gång när jag springer ut ur stallet springer även hästarna i väg, Centio och Pysen i form av en åsna eller åtminstone mula. Luftsuget har inte slutat fastän planet redan ligger stilla och jag håller fast mig i någonting, ser ut som en stor krok av järn. Känner hur jag är på väg att tappa greppet men jag tror att luftsuget slutar där någonstans och jag springer fram till planet.

Ut ur det störtar en förfärad Shannon (Maggie Grace med andra ord) och hon skriker att det inte var med flit, det var inte meningen, hon visste inte vad som hände!

Helt plötsligt är Shannon borta och vi befinner oss i mitt hus. Elin har bosatt sig i Leons rum, men det smyger omkring en ondskefull varg i huset så vi kan inte slå oss till ro.
Vi samlar en grupp människor och bestämmer oss för att gå skallgång. Endel kommer ridande på björnar, andra på hästar. Jag och några andra går till fots. Jag känner mig trygg för jag har björnarna och alla andra människor med mig.
Vi börjar leta men vi hittar ingenting, det enda som dyker upp är en kille ur teamet bärande på en död isbjörn, ut ur en grotta någonstans i mitt vardagsrum. Vi börjar bli oroliga och vi hittar inte vargen, hur ska vi då kunna sova?
Jag sitter upp på björnen och det är himla höga bakben känner jag. Man måste luta sig bakåt för att inte ramla framlänges. Den är ganska känslig i munnen men jag får ner den så att den går fint ett tag iallafall.
Vi går in i en grotta som vi redan gått in i innan, men nu är den helt plötsligt fylld nästan upp till taket med småsten.
På en kulle hittar vi dock hästarna och låter de springa ner till stallet som står oskatt på gräsplätten.

Eftersom att vi inte hittar den ondskefulla vargen ger vi upp för dagen, och jag får låna en häst av en av ryttarna som ridit med oss. En stor och muskulös svart sak, med himla massa hjälptyglar och jag blir nervös att jag inte ska klara av honom, men jag fattar galopp och galopperar runt i mormors hus, och i köket står Per i sin bruna kavaj och lagar mat.

Sen vaknade jag.